I går skrev jag att jag tycker att vi som kommun (och andra kommuner) borde bli bättre på att erbjuda extratjänster, som människor får betala för. Det kan gälla dem som bor på ett särskilt boende eller dem som har hemtjänst. Och fler än så för den delen, det här är definitivt ett område som går att göra bättre.
När jag skriver eller säger sådana saker, blir en del människor arga, så även den här gången - jag fick tidigt i morse ett mejl från en upprörd man. Han skrev att det är för jävligt (ja, så skrev han) att man ska kunna köpa sig till fördelar, bara för att man har pengar. Det ska inte finnas några gräddfiler, alla har rätt till en värdig äldreomsorg. Själv har jag inte svårt att förstå hans upprördhet, jag har stor respekt för att man kan tycka så, även om jag ser det på ett delvis annat sätt. Självklart har alla rätt till en värdig äldreomsorg, oavsett hur mycket man har i plånboken. Vad gårdagens blogginlägg handlade om var emellertid något annat. Det handlade om det där extra. Som man kan vilja ha även när man blir lite skraltig.
För visst är det underligt. Här lever vi våra liv, utifrån hur vi själva skapat dem och utifrån våra egna preferenser, men när vi sedan blir äldre, ja då är det som att allt det där ska upphöra. För då ska alla vara lika. För det är ju vad den arge mannen säger.
Jag är 48 år och jag känner en massa människor som är ungefär lika gamla. En del av dem lever betydligt mer extravaganta liv än jag - för de har mer pengar än jag. För mig är det fullständigt självklart att de kommer att göra det även när vi är 78 år eller 88 år (om vi nu lever och är hyfsat pigga då och att de fortfarande har mer pengar än jag). För mig är det inget konstigt. Vad jag skrev igår var bara att jag tycker vi att vi som kommun, och andra kommuner, kan bli bättre på service. För det skulle både göra livet lite bättre för många årsrika och underlätta för människor runt omkring. Plus bidra till arbetstillfällen. Trippelvinst med andra ord. Minst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar